Tack Ronald McDonald Hus för drygt sju underbara veckor

Vide fick sin diagnos i februari i år. Sedan dess har vi spenderat över 70 procent av tiden på sjukhuset. Vi har förvisso ett fantastiskt sjukhus och en fantastisk barncancermottagning i Göteborg, men det har varit extremt tungt. Vi har delats upp; en förälder hemma med storasyster och en på sjukhuset med Vide. Åkt fram och tillbaka för att barnen ska få träffa varandra och för att vi föräldrar behövt byta av varandra på sjukhuset. Akuta och allvarliga komplikationer i mängder, tårar och oro. Ständiga skuldkänslor över att inte räcka till för storasyster. Sömnbrist.

Här på Ronald McDonald Hus har vi fått vara tillsammans, barnen har fått vara tillsammans så som syskon ska få vara. Vi har inte behövt välja den ena eller den andra – båda har fått plats. Vide har mått bättre på grund av reducerad dos av cytostatikan parallellt med strålningen och vi har därför kunnat hitta på massa roliga saker. Vi har sovit i härliga vita sängar utan landstingslogga, slangar och pipande maskiner. Vi har haft tid och ork att laga rätter som tar längre tid än 15 minuter, vi har bakat kakor, pajer och till och med tårta! Vi har pysslat, haft långa samtal med andra vuxna och gått på restaurang flera gånger. Cyklat kors och tvärs i er härliga lådcykel. Smakat på livet igen. Och det har varit ljuvligt!

Under hela vår vistelse har ni mött oss leende med omsorg och omtanke. Både vi vuxna och barnen har blivit sedda av er. Ni har intresserat er, kommit med tips och idéer och bidragit med hjälp och med skratt. Det är med en bitterljuv känsla vi åker tillbaka till Göteborg och fortsatt cytostatikabehandling och uppdelad familj. Men nu är vi mer än halvvägs och vistelsen hos er har gett oss ny energi att orka den sista biten.

Tusen tack för allt! Vi glömmer er aldrig.

Många kramar från Vide, Nova, Hannah och Robert